Artur Dron – poet och soldat i Ukraina

Artur Dron (f. 2000) er en ukrainsk poet og siden 2022 stridende soldat. Hans diktsamling Vi var här har nylig blitt utgitt på svensk. Ida Börjel har intervjuet Artur Dron, posisjonert ved fronten, via tekstmeldinger. 

– Artur, kan du säga något om var du befinner dig, om själva rummet, är det tyst utanför, eller inte?

Medan vi skriver till varandra sitter jag i en utgrävd jordhåla ett par meter under marken i Charkivregionen, nära gränsen till Ryssland. Ibland hör vi fiendens beskjutning. Ibland flyger ryska drönare över vår position, eller om det är drönare som vår underrättelseenhet skickar upp mot fienden.

Igår fick vi information om att fienden sänt en grupp över gränsen och att de börjat strida med soldater vid intilliggande positioner. Temperaturen har sjunkit de senaste två veckorna. Det ligger ett snötäcke på marken ovanför oss.

När snön föll för första gången den här hösten mindes jag och mina vänner föregående vinter. Vi var vid frontlinjen i Donetskregionen, utan internetuppkoppling. Vi satt dagar i sträck i skyttegraven och i vår håla och kommunicerade endast via radio. Det gick inte att göra upp eld där i kylan. Fienden besköt oss nära nog dygnet runt. Vattnet och maten frös. Det var en hemsk tid, väldigt svår. 

Den här vintern har börjat lite lättare för oss. Det är väldigt underligt ibland, som att ha en kamin i en jordhåla och internetuppkoppling via Starlink vid positionen. För ett halvår sedan hade jag avfärdat det som någon sorts science fiction.

– Du har tjänstgjort i ett år och tio månader nu. Hur gick det till när du tog värvning? 

Den tjugofjärde februari deltog jag och mina närmsta vänner i volontärarbetet. Vi inrättade ett skyddsrum under en av kyrkorna i Lviv. Den första natten av den fullskaliga invasionen tillbringade vi där. Vi pratade om vad vi skulle göra dagen därpå, hur vi kunde vara till nytta. Vi pratade länge. Var och en behövde fatta sitt eget beslut. Klokt och välavvägt. Jag beslöt mig för att ta värvning så fort det blev morgon. En präst och ett par teologistudenter hade också sökt sig till skyddsrummet, jag bad prästen om att få bikta mig där under natten. Det var en av de mest speciella och rörande bikterna i mitt liv. Prästen tillhörde den ukrainska grekisk-katolska kyrkan, liksom jag. Relationen till Gud och tillhörigheten i kyrkan är en väldigt viktig del av mig och min världssyn. Relationen till Gud är faktiskt den allra viktigaste. 

Från och med den andra mars bodde jag på militärbasen och den tjugonde svor jag trohetseden till det ukrainska folket. Så började min bana som soldat. Numera är jag gruppbefäl för den minsta enheten i den ukrainska armén, en infanteribrigad från Lviv, vars huvuduppgift är att hålla positioner vid frontlinjen i Charkiv. Dessförinnan stred vi i tio månader vid fronten i Donetsk- och Luhanskregionerna.

– Hur var din tillvaro före den fullskaliga ryska invasionen? 

Jag studerade journalistik vid Ivan Franko-universitetet i Lviv. Men universitetsstudierna var inte så krävande, jag var mer fokuserad på mitt arbete på förlagshuset Det gamla lejonet, ett av de största förlagen i Ukraina. Mitt drömjobb. Jag skrev om böcker, organiserade presentationer, förde dialoger med författare. Det var ett bra och löftesrikt liv. Jag skrev poesi och försökte mig på att skriva prosa. Jag drömde om en karriär inom det litterära fältet… Nu kom jag på att jag faktiskt redan hade börjat skriva en roman. En dag var jag osedvanligt produktiv, jag skrev ända fram till klockan två på morgonen, först då gick jag till sängs. Utanför var det redan en ny dag. En ny dag i februari. Torsdagen den tjugofjärde. En timme och fyrtio minuter senare invaderades Ukraina. 

– Din bok ”Vi var här” är oväntat en samling kärleksdikter. Soldaterna håller frontlinjen – av kärlek. Hur nådde du den förståelsen av ditt uppdrag som soldat? Den där första natten under kyrkan, talade ni då även om det dubbla kärleksbudet? 

I en akut kritisk situation som början på ett krig blir allt förenklat. De kom till mitt land och började döda urskillningslöst förstöra städer, våldta kvinnor, torera civila. De har ett enda uppdrag: att tillintetgöra oss. Jag har familj och vänner – ryssarna vill döda dem alla. Jag älskar min stad – ryssarna vill förstöra den. Jag var tvungen att gå med i armén, beväpna mig, skydda dem. Det är allt. Det handlar inte om ett särskilt kall för några utvalda. Det är det enda sättet att överleva. Många fler måste gå med i armén för att vi ska vinna. 

Det värmer att höra att min bok är full av kärlek. Det beror på dem jag skriver om. Människorna i boken utför den största kärlekshandlingen. Inte i ord. Utan i många svåra handlingar. De flesta av mina kamrater uttrycker sig inte i stora ord som patriotism, Gud, eller kärlek. Det behövs inte. Den som försvarar sin familj och sitt land, som uthärdar alla krigets prövningar, som dagligen riskerar livet, han blir själv till en kärlekshandling. Det är verkligen så kärlek ser ut nu. Den uthärdar, lider. Men den upphör aldrig.

– I ditt efterord ”Vad ska vi med dikter till?” nämns en erfarenhet som du delar med många som varit med om ett trauma: förlusten av språk. Du fann ett sätt ändå, att skriva en porträttserie under krigets grymhet. Språket fungerar, enligt dig, ”så länge det är de nödvändiga, de enda möjliga orden.” För dig är ordet krig nästintill ett omöjligt ord. Varför då?

Det beror på att min bok egentligen inte handlar om krig. Den handlar om människor i kriget. Var hämtar de stöd? Hur kan de ta sig igenom allt som pågår? Det är en bok om avsked, och om hopp. Det går att säga något djupare och allvarligare om kriget när det ordet inte tas i bruk. Du kan istället berätta vad det gör med människor. 

– En av dina dikter är tillägnad den ukrainska 1900-talspoeten Vasyl Stus, vars verk har beskrivits som en ”realitetens lyricism”.Du beskriver hur du sitter i en skyttegrav och läser en av hans böcker. Jag hittar en rad hos honom, ”lidandets bråte/kan få blommor att gro”– känner du en särskild frändskap med Stus? 

Ja, han är en av dem som blivit viktiga för mig under kriget. De samtida Halyna Kruk och Kateryna Kalytko är två andra. Jag har en stark känsla av att vara en del av den ukrainska litteraturen, förbindelserna över generationerna, deras sammanflätning. Vår kamp gäller nu våra liv. Men det handlar om mer än så. Vi försvarar den ukrainska kulturen och dess litteratur. Under svåra tider verkar litteraturen i samlad kraft, det förstår jag nu. Vi skriver och läser tillsammans. Eller istället för någon annan, till någons minne. Victoria Amelina dog av skadorna hon fick på Stus gata i Kramatorsk – jag, en yngre kollega, läser henne vid fronten. Så ser den ukrainska litteraturen ut idag. Där hör jag hemma.

– Din bok publiceras nästan samtidigt i Ukraina och Sverige, och delar finns översatta till engelska. Hade du någon läsare i åtanke när du skrev? 

Jag skrev därför att jag var tvungen. Det var först och främst viktigt att få uttrycka mig kreativt. Smärtsamt, känslomässigt tungt. Men det enda möjliga sättet att skriva. Varför någon skulle ha behov av sådan dikt? För att känna sig mindre ensam. För att i poesin hitta ord. Ord för smärtan. Det är mina läsare här. Vad gäller utländska läsare tänker jag att de vill veta något annat om kriget än statistiken över dödade. Det är något poesin kan ge: inte information, utan känslor. Det är det som är sann mänsklig empati – att försöka förstå den andres smärta.

– Dina dikter är skrivna på gränsen till det outhärdliga. I dem ställs stumheten inför det outsägliga mot en vilja att tala: ”Kanske kommer någon att fråga/ och få minnena att förbränna”. Dagens krig ingår i en lång historia av rysk imperialism, som tystat ukrainska röster under sekel. Denna tystnad kan vi höra också i Sverige – bland annat i bristen på översättningar av ukrainsk litteratur. Du tycks hysa en tilltro om att bördan av erfarenheterna går att dela bland de som vittnar och lyssnar? 

Inget lyssnande i världen kan lägga något av vår börda på någon annan. Våra bördor är ryska skott och missiler som dödar oss. För att lindra vår börda måste ni bistå oss med vapen. Bidragen är nödvändiga för er med, för om Ukraina skulle förlora står andra nationer på tur. Ni kommer inte att kunna dela vår börda förrän ryska raketer landar i era hem. Men det är inget vi vill. Uppdraget är faktiskt det motsatta – att förhindra att andra får känna den börda vi bär. Jag önskar inte att Sverige eller något annat land på jorden skulle dela vår börda i ordets egentliga bemärkelse.

Översättning från engelskan: Ida Börjel

FAKTA: 

Artur Dron Vi var här, red. Julia Musakovska, övers. Mikael Nydahl, Ellerströms förlag.

All vinst från försäljningen av den ukrainska utgåvan går till «Voices of Children» som erbjuder psykologiskt stöd till barn i kriget. 

Victoria Amelina, «Dikt om en kråka», SDS 2023-09-23